Det är skönt att vara hemma med familjen, vara ute i friskluften och åka till sporthallen och träna när suget infinner sig men samtidigt är det inte skönt alls. Jag har min familj och mormor här men mycket mer än så finns inte att hämta. Det känns alltid som att livet stannar och känslan av att vara ensam kommer alltid tillbaka, vilket är otäckt för jag är långt ifrån ensam men trots det kommer de känslorna upp till ytan. Det här är inte jag, jag är en aktiv person som vill hitta på saker och inte sitta inne och häcka. Jag vill leva. Jag vill vara på språng, träffa människor och växa. Vill såklart ta vara på tiden här hemma med familjen och hade mer än gärna packat ned dem i resväskan. Efter två veckor på hemmaplan kan jag i alla fall konstatera att jag i sommar kommer åka på äventyr, spelar ingen roll var/vad/hur, bara göra något annat än att åka tillbaka hit i tryggheten och ensamheten. Jag vill utvecklas vilket jag inte gör här. Jag saknar umgängeskrets här då det är så mycket som står ivägen, så mycket förutfattade meningar, avundsjuka och osäkerhet vilket jag aldrig viljat och ej heller vill ta del av. Jag har aldrig känt mig hemma och varit stolt och stark. Jag vill kunna flyga fritt och visa vem jag är, vad jag kan och var jag ska.
