Jag försöker verkligen se på allt med positiva glasögon men det är så förbannat svårt. Träning, skolarbete, städning och matlagning rullar på bra. Jag har kommit närmare många vänner den senaste tiden, jag är mig själv och har roligt. Hade en underbar helg på alla sätt och vis och tentaveckan flyter på som ett rinnande vatten. Livet är bra, javisst. Men jag är inte lycklig, jag är inte innerligt lycklig. Jag skrämmer mig själv ibland då jag alltid överanalyserar, ältar, drömmer, ångrar och inte kan släppa taget. Jag vill bara kunna radera, ta allt med en klackspark och se möjligheter. Just nu tittar jag mer i backspegeln än framåt, det är dumt, det är så dumt och det vet jag. Hur ändrar jag då på mig själv? Är det den jag är och alltid kommer vara eller kan jag förändra mig själv genom att jobba med mina tankar? Jag har lätt att fastna i tankar och inte komma ur dem. Jag vill tro att det är därför som jag inte mår på topp och att det egentligen inte är själva tankarna i sig. Jag mår inte dåligt för att du inte skriver till mig, eller hälsar på mig som du brukar, eller gör smöriga spotifylistor till mig... Det fick mig inte att gå på rosa moln då och det ska inte få mig att gå under nu. Men vad ska jag göra för att lyckas lyssna på, och leva efter, mina egna råd för jag faller alltid tillbaka. Jag faller alltid tillbaka. Vad beror det på? Jag känner mig så vilsen.
En bild med ett fräck citat som är återkommande i min blogg. Är det något med mig och hösten som inte riktigt klickar? Är det förhoppningarna som växt och de drömmiga drömmarna som skapats under sommarmånaderna som kraschar direkt höstens kalla dagar möter min sköra hud?
Kommentera